Från räddhare till björnmamma

Det här är en fantastisk förlossningsberättelse som kan inspirera oss alla! Skriven av en kvinna och mamma som vill vara anonym. 

Copy of Untitled design“Min första förlossning förlöpte mot alla odds medicinskt bra men lämnade ändå en känsla av maktlöshet och att sjukhusapparaten hade gjort övergrepp mot mig i någon mån. Särskilt eftersom jag upplevde att jag hamnat ta Cytotek emot min vilja och att jag under förlossningen inte blev uppmärksammad eller sedd trots de svåra smärtor som igångsättningen utgjorde. Både min sambo och jag själv upplevde förlossningen som något som kunde liknas vid en ”alien abduction”.

Med detta i bagaget så ville jag följande gång jag blev gravid ha en doula som stöd under förlossningen. Min tanke var då att doulan skulle ge kontinuerligt stöd under förlossningen eftersom barnmorskorna inte har möjlighet till det. Dessutom ville jag ha en doula som informativt stöd för medicinska frågor ifall det skulle uppstå komplikationer. Jag trodde dock att jag denna gång skulle få en normal förlossning.

När jag anlitade doulan i början av graviditeten så hade jag ingen aning om hurdan hisnande resa det skulle bli, en resa in i mitt psyke. Jag hade inte för avsikt att använda doulan som psykiskt stöd under graviditeten men ju längre väntan framskred desto mera började olika aspekter pocka på uppmärksamhet. Min doula Alessandra använde sig av EFT som redskap och efter att jag något skeptisk prövat det en gång märkte jag hur mycket jag egentligen hade i bagaget efter förra graviditeten och det första året efter förlossningen. Det fanns mycket att gå igenom innan jag skulle vara redo att ta emot ett andra barn. Många gånger upplevde jag även att jag inte var varken psykiskt eller fysiskt redo att föda och sköta ett andra barn men EFT-sessionerna gav mig energi och verktyg att greppa det psykiska kaos som utspelade sig i mitt omedvetna eller på en nivå som jag inte hade möjlighet att bearbeta under den hektiska och krävande vardagen med jobb och vakande småbarn. Stunderna med Alessandra blev mina andningshål och ett sätt att ge mig själv tid och uppmärksamhet. Då första graviditeten hade genomsyrats av en enorm rädsla att förlora barnet så var rädslorna under den andra graviditeten av helt annan art. Nu var jag mera rädd att ”förlora” mitt första barn och att jag själv skulle gå under av stressen med ett barn till. Det blev således en hel del EFT-sessioner där än det ena, än det andra behandlades. Alessandra hade en unik förmåga att snabbt snappa upp kärnan i de olika konflikterna och få reda i allt mentalt kaos. Jag kände att jag totalt kunde utlämna mig till henne och hon blev en livlina genom hela graviditeten.

Ju längre graviditeten förlöpte så började också en förlossningsrädsla dyka upp. Skulle jag åter igen klara smärtan? Skulle den vara värre denna gång? Förlossningsrädslorna kickade in. Vi gick igenom de här rädslorna och doulan hamnade svara på otaliga frågor. Hon hade även ett digert kunnande kring den somatiska biten och om näringsämnen och dylikt och jag fick hjälp och stöd för ett holistiskt välmående.

Äitikarhun voimaMammabjörnens kraftTill och med en dröm hjälpte hon mig att tyda. Den drömmen blev senare en symbol för hela min förlossning samt den psykiska resa graviditeten utgjorde. En alldeles kort beskrivning av drömmen hjälper kanske att förstå: jag drömde att Alessandra och jag hittade en fastspänd och plågad björn i en källare som vi båda tillsammans hjälpte upp till övre våningen och ”friheten”. Alessandra berättade att enligt klassisk drömtolkning symboliserade björnen en del av mig själv, jag tolkade björnen som en symbol för förlossningen, en urkraft som släpptes fri. Med facit i hand kan man säga att båda tolkningarna var sanna.

Graviditeten tog en dramatisk vändning i och med att min hittills normala graviditet fick en komplikation som krävde medicinering. I samband med att det upptäcktes blev Alessandras stöd än mer behövligt. Det framkom att en igångsättning åter kunde bli aktuell. Det kändes som ett stort nederlag för mig och som ett hot mot både mig och barnet.

Alessandra blev från den stunden ett oumbärligt stöd. Bland annat så hänvisade hon till personer inom sitt kontaktnät, till exempel en zonterapeut specialiserad på att sköta gravida. Jag fick veta att zonterapeuten kunde hjälpa mig att mjuka upp livmoderhalsen inför en igångsättning. Förutom behandlingen så hade besöket också en psykisk god effekt, terapeuten påstod sig kunna förutspå hurdan förlossningsupplevelse jag skulle få och försäkrade mig om att allt troligtvis skulle gå bra. Det var skönt att höra även om jag givetvis var skeptisk tillika.

Så här efteråt kan jag tro att graviditeten och förlossningen blev som den blev för att jag skulle lära mig något om mig själv och livet. Genom att jag åter skulle sättas igång så fick jag en andra chans att påverka min förlossning, en chans som gått förlorad första gången på grund av att jag varit för rädd och svag för att sätta mig emot auktoriteter som läkare. Jag fick också lära mig att det är acceptabelt att vara svag och stark på samma gång. Alessandra stödde mig indirekt att stå på mig och att ifrågasätta beslut som läkarna gjorde. De gjorde att jag hittade nya sidor hos mig själv. Björnmamman började framträda alltmer. Räddharen fanns även där, i form av stark ångest och förlamande rädsla men Alessandra hjälpte Björnmamman att träda fram vid sidan av Räddharen.

happy days-2När dagen D kom och igångsättningen var ett faktum så hade vi lyckan på vår sida på många tänkbara sätt. Alessandra fanns där redan från morgonen och utgjorde en trygghet med sin närvaro. Själva förlossningen blev fantastisk. Björnmamman hade redan från morgonen alltmer övertagit räddharens plats, en magisk transformation som kulmination på graviditetsresan. Vi var alla lugna och sansade när förlossningen sattes igång. Alessandras stöd var fantastiskt och hon var aktiv och verksam under hela förlossningen. Hon var inte enbart ett psykiskt stöd som jag förväntat mig utan genom sina åtgärder så hjälpte hon även fysiskt. Hon verkade arbeta instinktivt och vekade veta vad som behövdes innan jag själv visste det. Mest spektakulärt var säkert den effekten hon hade på min sambo – hon fick igång ett friktionsfritt samarbete, något som jag senare liknade vid en dans om tre man.

Höjdpunkterna på förlossningen med tanke på min psykiska utveckling inträdde då jag efter något som kändes som ett rätt så långt förlossningsarbete till allas besvikelse fick höra att jag endast hade öppnat mig från 4 till 5 cm och att babyn låg högt uppe. Barnmorskan berättade att jag om jag ville kunde få en epidural. Mitt gamla jag och utan doulans coachande under hela graviditeten skulle antagligen i det skedet ha resignerat och tagit epiduralen. Inom mig visste jag dock vad jag borde göra och jag trodde mig också känna vad Alessandra tyckte att skulle vara bäst fast hon inte sa något. Det var nu dags att börja arbeta på riktigt, inte bara att ligga på förlossningsbritsen som en passiv mottagare av smärta. Trots att det skrämde mig steg jag upp från sängen. Det var dags för Björnmamman i mig att på riktigt göra entré! Från förlossningssalen bredvid hördes dock fasansfulla skrik som störde min koncentration och gjorde mig nervös. Alessandra var då klok nog att lägga musik på som distraherade mig från skriken. Musiken, min doulas och sambos händer på min kropp (samt lustgasen) under varje sammandragning blev till en magisk upplevelse. I mitt bakhuvud kom jag ihåg Alessandras lärdomar redan från min första graviditet om vikten att röra på sej och dansa under förlossningen. Instinktivt rörde jag mig till musiken, vaggade och lyfte benen för att babyn skulle sjunka neråt. Detta var en triumf i jämförelse med den första förlossningen då jag i tidigt skede varit alldeles lamslagen av smärtan, oförmögen att göra något aktivt och i ett panikartat tillstånd på grund av de långa och kraftiga sammandragningarna som igångsättningen med Cytotec hade åstadkommit. Även om rädslan och respekten fanns med även denna gång gick jag aldrig i panik.

Den andra triumfen skedde vid krysningsskedet. Från första förlossningen kunde jag inte minnas någon större smärta och misstänkte att det var epiduralen som ännu var verksam. Krystningsskedet i första förlossningen gick mycket bra men var ändå fundersam efteråt om jag hade sluppit ”för lätt” undan och om jag denna gång skulle lida helvetets kval. Vid krystningsskedet hade mitt medvetna jag inte så mycket att säga till om. Urkvinnan och Björnmamman tog här vid och krystandet skedde automatiskt. Ljud från djupet av min själ underlättade krystandet. Jag kände hur huvudet trängde igenom bäckenet och det var en mäktig och skrämmande känsla. Tänk att jag kunde åstadkomma denna kraft där något så stort skulle komma ur min kropp!

Även här fanns doulan som ett oumbärligt stöd. Hon ljudade med mig och höll min hand. Sambon stödde med att hålla mina ben. Bådas hjälp var oumbärliga och även här var samarbetet vackert och friktionsfritt. Barnmorskan såg på oss med förundran och kommenterade den lugna och koncentrerade stämningen. När barnet var ute var jag ännu förvånad och givetvis lättad att det gått så lätt, ont hade det gjort, men det blev aldrig ett lidande. Jag var också tacksam för den medicinska biten och att jag hade fått bedövning vid sju centimeter. Mäkta stolt var jag ändå, att lilla känsliga jag hade klarat det så långt. Och många tack gick till högre makter för alla lyckosamma slumpar att allt gick vägen utan större medicinska ingrepp.

Väl medveten om att förlossningen endast är en början på något nytt tog jag mig nu an moderskapet för andra gången. Denna gång hade jag dock en ljus och magisk upplevelse med mig i bagaget och en större förståelse för mig själv och naturens krafter även inom mig själv. Moderskapet blev inte lättare trots att förlossningen var lyckosam men jag fick ändå en större tilltro till framförallt att andra människor kan hjälpa mig om jag så behöver. Jag har tidigare varit en person som haft svårt att visa sårbarhet men har mera lärt mig i och med denna förlossning att samma svaghet kan bli min absoluta styrka. Trots allt föds vi inte till denna värld för att klara oss ensamma utan för att vara en del i en större gemenskap. Ibland måste man låta sig bäras för att sedan själv kunna bära. Jag är tacksam för all den vänlighet jag blivit bemött med av min doula, min sambo, vårdpersonal innan och under förlossningen. Alla dessa erfarenheter har gett mig en större tilltro till livet och till mina medmänniskor. Jag hoppas på att kunna bära med mig denna erfarenhet under tunga och svåra tider, så som nu då jag kämpar för att klara vardagen med lite sömn och två småbarn. Jag hoppas att Björnmamman står sig bi trots trötthet och desperation, att hon reser sig gång på gång då jag hotar att falla. Nu vet jag i alla fall att hon finns där, innerst inne.”

P.S. Utöver doulastödpaket erbjöd Alessandra en förlossningeberättelsesession och fyra EFT-sessioner till den här mamman. Mammans berättelse är ett fint exempel på att det är möjligt att gå från trauma till triumf!