Min berättelse

Jag är certifierad doula, Dancing for Birth™ instruktör, mamma, EFT-handledare och innehavare av Terapihörnet Shop. Jag blev mamma 2008, deltog i min första doulakurs 2010 och var doula första gången en vacker sommarnatt 2011. Men det var aldrig självklart för mig att bli mamma och doula. Det här är min berättelse.

Alessandra SarelinNär jag väntade min dotter för 7 år sedan visste jag intuitivt att det var en vändpunkt i mitt liv. Jag var fascinerad av födelsens kraft och jag ville gå igenom förlossningen med öppna sinnen, obedövad fysiskt och mentalt, eftersom jag anade att jag skulle hitta något viktigt och värdefullt i processen. Jag förberedde mig inför förlossningen men jag förberedde mig inte inför min egen omvandling från dotter till mor. På den punkten var jag blind. Jag anade inte hur mycket mitt inre, omedvetna motstånd att bli mamma skulle påverka förlossningen och det som händer efter den. (När jag första gången blev gravid som 19-åring medan jag var utomlands hade jag valt att göra abort. Det var ett trauma som inte hade läkt när jag blev gravid andra gången, 12 år senare.)

Dagen innan beräknat födelsedatum vaknade jag av att vattnet gick kl. 3 på natten. Jag steg upp, darrade av iver och rädsla inför det okända. Jag ringde BB och barnmorskan sa att jag kan komma in sen när värkarna kommer igång. Jag tog en dusch, kände att babyn rörde sig neråt i bäckenet. Jag var klarvaken, kunde inte sova längre, så jag började baka en kaka som vi skulle fira med efter födseln. Tidigt på morgonen väckte jag min man och ringde vår doula – nu hade jag behov av att bygga ett tryggt bo där jag kunde föda. Vi åkte in till BB. Bilresan tog bara 10 minuter men jag minns att den var jobbig. Som så manga andra förstföderskor var jag onödigt ivrig med att åka till BB. Barnmorskan berättade att jag var 1,5 cm öppen.

fc3a5gelifamnenUnder dagen rasade stormen genom min kropp. Jag försökte hänga med genom att ljuda långa vokaler både under och efter värkarna. Vid 5 cm testade jag badkaret som stod i mitt rum men nästa värk fick mig att komma upp på fötter – jag måste stå och gunga höfterna rytmiskt, någon annan ställning funkade inte. Lite senare blev jag illamående, kastade upp och blev tvungen att byta till sjukhusets kläder, vilket fick mig att med ens känna mig som en patient. Jag var rädd att förlora min självbestämmanderätt, försökte ha kontroll men stormen tvingade mig att böja mig allt djupare, att ge upp alla planer. På kvällen när jag började bli verkligt förtvivlad, utmattad och hade tappat hoppet tittade jag ut genom fönstret – det var märkligt att livet fortsatte som förr där utanför. På det gröna gräset såg jag en svart fågel. Minnet har etsat sig fast. Synen gav mig kraft och mod fortsätta.

Jag ringde på klockan och bad barnmorskan göra en inre undersökning – jag ville veta om det var mycket kvar av den här plågan, när den här stormen skulle bedarra. “Du är helt öppen”, sa barnmorskan. Jag jublade av lättnad. Stormen tystnade, smärtan var borta, allt var tyst. Jag lutade mig mot min man och kände mina krafter återvända – nu skulle jag klara vad som helst. Alla väntade på att värkarna skulle återvända. Ingenting hände. Jag kände barnmorskans otålighet. Hon föreslog att vi skulle öva ställningar att krysta i. (Jag behövde bara vila och samla krafter men istället fick hon mig att känna mig pressad att prestera.) tigerKrystandet blev långt och svårt – jag fick använda alla mina krafter och all min viljestyrka. Medan en barnmorska stod beredd med sax och sugklocka och en annan tryckte på min mage krystade jag för allt vad jag var värd. Sen äntligen kände jag babyns huvud under mina händer och så var hon där – Klara Rebecca. Jag skakade så jag knappt kunde hålla henne. Under natten gled jag längre och längre in i min egen värld, onåbar för omvärlden. Min man ringde oroligt på klockan. “Är det normalt att blöda så att det droppar ur sängen?” Livskraften rann ur mig tillsammans med stora mängder blod som lämnade min kropp. På morgonen blev det bråttom: rummet fylldes av läkare och sköterskor och jag fördes iväg till en annan avdelning för en blodtransfusion. Jag somnade och sov en djup, drömlös sömn och vaknade först på kvällen. Mannen och vår nyfödda vackra dotter besökte mig och hon sög en stund på bröstet men jag fick inte ha henne med mig under den andra natten. Det smärtar mig oerhört att jag missade det första dygnet med henne.

moderskap2011Under de första veckornas kaos gjorde jag inget annat än ammade (något som läkarna och barnmorskorna inte trodde jag skulle klara av efter blodförlusten). Hela tiden förföljde mig frågan: varför hade det här hänt? Vad hade jag gjort för fel (naturligtvis anklagade jag mig själv). Under åren som följde sökte jag efter svar. Jag läste allt jag kom över om förlossningar och vad kvinnor behöver för att förlossningen ska ge kraft istället för att ta kraft. (Den medicinska biten intresserade mig inte i så hög grad – efter att jag fått svar på några frågor kring vad som hade lett till blodförlusten och vad som borde ha gjorts annorlunda fortsatte jag att söka svar på andra frågor.) Jag lät mig inspireras av konst, poesi och visa kvinnors ord. Jag målade och grät. Jag dansade och lyssnade på sorgen i kroppen. Jag var arg på systemet, arg på att jag hade inlett moderskapet i ett så totalt svagt och förvirrat tillstånd. Jag hade aldrig mått bättre än under graviditeten – jag var frisk och stark – och sedan den totala kraschen ner på botten… Där varje dag var en kamp, den totala utmattningen. Efteråt har jag tänkt att jag säkert led av posttraumatisk stress men någon diagnos sökte jag aldrig.

Jag hittade systrar som också sökte svar på likande frågor: vad gör att barnafödande blir till ett lidande? Vad kan göras annorlunda? Jag deltog i kurser för doulor – från början var det klart att det var doula jag ville bli, inte barnmorska, jag trodde inte nyckeln till en förlossning fri från lidande fanns i medicinen. Efter att år 2012 ha doktorerat vid Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi fick jag möjligheten att göra post-doc forskning om moderniseringen av mödravården i Malawi. När jag läste om hela den moderna förlossningsvårdens bakgrund och historia började jag förstå sammanhang och jag började se det kollektiva i min egen berättelse. Jag var inte ensam. Min smärta över att ha missat första dygnet med dottern kunde förvandlas till en positiv kraft.

En session via Skype med den amerikanska barnmorskan och författaren Pam England var avgörande för att jag skulle börja se på min berättelse i nytt ljus. Jag insåg att jag inte kunde ändra på det som hade hänt – jag skulle aldrig få tillbaka den första tiden med dottern – men jag kunde ändra på min tolkning av berättelsen! Det här förändrade mycket! (Nu erbjuder jag själv sådana sessioner.) Jag fick ett nytt perspektiv och jag började forma en ny berättelse om mig själv som mamma och kvinna. Den nya berättelsen var inte bara positivare, den var också mera sann. Jag såg styrka där jag tidigare hade sett svaghet. Jag såg min resa som en initiering och ett uppvaknande istället för en offersaga och ett misslyckande. Jag födde inte bara ett barn – vilket i sig är ett mirakel – jag födde mamman inom mig själv. Jag kunde sätta punkt för mitt lidande, skaka det av mig och stolt gå vidare.

Hela mitt liv hade jag varit rädd för min egen sårbarhet. Jag hade låtit en mur växa runt mig. Den här muren raserades i och med min häftiga och livshotande förlossning och den totala utmattning som följde. Jag var blottad – och det var skrämmande – men i sårbarheten började min innersta kärna leva. Den livskraften kan jag använda som mamma och doula. Idag kan jag vara både sårbar och stark samtidigt. Att föda är inte en rationell, linjär process. Det är en kreativ och vild process som sällan går att lösa med endast förnuftet. Mitt gamla jag, som var så rädd för starka känslor, både egna och andras, skulle inte ha klarat av att vara doula och allt vad det innebär.

Efter att som doula ha deltagit i mer än 10 förlossningar började jag förstå hur jag kan hjälpa andra kvinnor att föda fria från lidande. Jag såg att det som leder till lidande är djupt personligt men att det finns vissa gemensamma nämnare. Ibland är fysisk smärta sådan att den leder till lidande men inte alltid. Brist på stöd och kärlek leder däremot alltid till lidande. Brist på förmåga att lyssna på sig själv leder till lidande. Att fördöma sig själv är också en garanterad väg till lidande. Medvetandegörande är ibland också smärtsamt men det lindrar lidande, det har jag själv erfarit. Mitt eget lidande hade börjat efter förlossningen. Även om förlossningsarbetet var smärtsamt hade jag inte lidit förrän senare, när jag hade börjat anklaga mig själv för att ha misslyckats som mamma.

Så här är jag nu. Jag har komposterat, tuggat och förkroppsligat min egen berättelse. Mitt fokus är inte längre på min egen berättesle utan jag finns här för att hjälpa dig hitta ditt egen unika sätt att föda. Som doula finns jag här för att göra Din process annorlunda – mera medveten. Under årens lopp har jag samlat redskap och övningar som jag vet att fungerar både som förlossningsförberedelse, under förlossningen och efteråt. Det är övningar som frigör dig från rädsla och blinda punkter, ökar medvetenheten och närvaron – och på så sätt kan du få insikter som hjälper dig att se klart, fatta rätt beslut och föda med kärlekens kraft.

– Alessandra Sarelin, 27.9.2015 (bilderna målade under årens lopp)

Utbildning och erfarenhet:

  • Politices doktor (2012); forskat i förlossningspolitik och födande kvinnors rättigheter.

Doulautbildning

Andra relevanta kurser:

  • Grunderna i naturmedicin och näringsterapi 15-17.5.2016 (Kairon instituutti, Helsingfors);
  • Medicinsk grundkurs 100 timmar våren 2016 (Axelsons Gymnastiska Institut, Stockholm);
  • Kehollista tasapainoa synnytykseen 20.9.2015 (Eeva Itkonen, Jaga, Helsinki).
  • Penny Simkin seminarium 24-25.4.2015 (Suomen doulat, Helsinki).
  • Birth Story Distance Course 1 and 2, Birthing from Within (2-4/2015)
  • EFT-handledare (45 h) 10/2014-2/2015 med Bengt Aspfors, Ekenäs.
  • Akupressur under graviditet, förlossning och barnsängstid med Anu Lampinen (2014)
  • “Heart and hands” med Elizabeth Davis om sexualitet i kvinnans livscykel och under förlossning samt efter sexuellt utnyttjande (2013)
  • Dancing for birth™ instruktör med Stephanie Larsson, Stockholm (2012)
  • Grundkurs i amningsstöd 30 timmar (Imetyksen tuki rf., 2012).
  • Vokalisering under förlossning med Hilkka-Liisa Vuori (2011).
  • Birth Art Process online course (Birthing from Within, 2010).
  • Conference on Human Rights in Childbirth i Haag 2012 med föreläsningar av bl.a. Ina May Gaskin och Michel Odent.
  • Awakening Women kvinnogruppledarskapskurs 6 dagar (2014), Korfu, Grekland.
  • Erfarenhet av att stöda både omföderska och förstföderska, hemma och på sjukhus, med eller utan partner, regnbågsfamiljer, med eller utan bedövning och medicinska ingrepp, sätesförlossning, igångsättning, hemmafödsel.

Artiklar & tal:

  • “Synnytys ilman kärsimystä ja doulan tuki”, föreläsning Egentliga Finlands barnmorskeförenings skolningsdag 11/2015
  • “Suojeleeko synnytyssuunnitelma synnyttäjän oikeuksia?”, Kätilölehti 1/2015.
  • “Modernisation of Maternity Care in Malawi”, Nordic Journal of Human Rights, 4/2014.
  • “Passionerat födande”, Astra 3/2014.
  • Tanssi itsesi rennoksi”, KaksPlus 1-2/2014